Annas seglingsäventyr

Jag måste skriva lite om att ha realistiska förväntningar om långsegling. Anledningen till detta är en kontakt jag haft kring att ev delta som gast kommande säsong.

När vi planerade vår långsegling/resa fick vi många åsikter/varningar/tips precis som man vill ha när man lägger så mycket planering, tid och pengar på något. Jag var nog helt ärligt lite nonchalant till allas välmeningar har jag insett…

Det är lätt att skapa en romantiserad bild av att leva enkelt, bo på sin älskade båt med sin älskade partner och leva utan tid. Man vet inte hur otroligt olikt havet är när man lämnar trygga Östersjön. Tidvatten är ett jättekonstigt fenomen, vågorna är mycket högre och längre, vindarna hårdare, regnet mer ihållande, mataffärerna sämre, mastercard inte alltid ok och människorna icke engelsktalande.

Detta är bara några få saker man inte riktigt ville se när man romantiserade… Speciellt resan ner till Kanarieöarna var slitsam. Inte alls som den ”semester” man hade fantiserat om. Dock fantastisk och starten på ännu mer längtan…

Tänk så många kritiska frågor jag fick och fortfarande får kring mina barn och hur jag kunde åka ifrån dem. Detta var och är fortfarande för mig den mest svårsvarade frågan och också den fråga jag tar mest illa vid mig när jag får. Ändå ställde jag själv en sådan fråga nyss…

Som jag sagt tidigare – det svåra med en långresa är inte det praktiska. Det är utan tvekan det sociala ❤

Idag, Luciadagen, är det precis 1 år sedan jag och övrig besättning på S/Y Helga angjorde St Lucia, Karibien. Detta efter 19 dygn och 7 timmar till havs.

Mina känslor är All over the place. Blundar och känner vinden mot mitt ansikte, den varma och ljumma luften, det ständiga gungande och tidens icke vara.

Livet på Helga var en paus men inget går upp mot de där 19 dygnen över Atlanten. Att se land var inte alls så som väntat. Vi visste när land skulle bli synligt men framför allt längtade jag inte iland. Jag ville inte ut ur bubblan vi levde i. Den gav mig frid på något sätt… ❤

Igår fick jag en ny bekanskap av en slump. En mycket härlig kvinna som tillsammans med sin man ska segla samma ”mjölkrutt” som jag gjort men först om några år.

Jag känner ett sting av avund. Jag vill också! Hon frågade om jag inte ville segla en annan sväng för att jag redan seglat Sverige till Kairbien men jag känner inte så. Första gången man gör en sak vet man inte riktigt vad man kan förvänta sig. Lite som med första barnet, man njuter inte riktigt för allt är nytt och många saker är jobbiga.

Skulle jag segla samma rutt igen vet jag mer var jag vill segla, hur jag ska planera, vad jag vill se och vad jag behöver ha med mig. Jag vet hur viktig relationer är när man lever på en båt och att man bör lägga stort fokus på val av sällskap. När jag seglade iväg sist var det med en vilja som såg förbi problem som fanns redan innan vilket gjorde att många delar av resan inte blev riktigt så bra som önskat…

Med det sagt – jag skulle göra om resan utan minsta tvekan om jag kunde. Varje minne som kommer upp gör mig varm inombords ❤

Denna blogg skulle enbart handla om min och min fd partners långsegling till Karibien. Jag gjorde ett avslutande inlägg när jag var påväg hem från en resa som förändrade mig i själen ❤⛵

Jag har inte seglat sedan jag kom hem. Möjligheterna har varit begränsade, så också min tid. Men saknaden är och blir allt större. Segling och hav är mitt ankare i livet, min bas och min ro. Utan båtliv och allt vad det innebär blir jag ostabil, har ingenstans där jag självklart kan hitta lugn. Det kan räcka med att ha en plan och veta när nästa segling är planerad.

I dagarna dök en mer reell öppning upp. Ett par som behöver/vill ha gastar/sällskap vissa delar av sin planerade Karibien-segling. Ju mer jag tänker på möjligheten, desto mer tänds något i mig och därför skriver jag återigen i min kära blogg. Kan hända att den byter namn dock för S/Y Helga är ju inte längre med mig… ⚓⛵🙄

Detta kommer att vara mitt sista inlägg i denna blogg. Äventyret håller på att ta slut och snart är jag hemma i den riktiga världen igen.

Nio månader har vi varit ute till havs. Nio månader av en massa segling och båtliv. Mer än vad de allra flesta lever båtliv i hela sina liv. Jag har älskat det. Det är till havs jag mår som bäst och kan andas. Höra vågornas skvalpande och se fåglar som dyker efter fisk.

Allt har inte bara varit fantastiskt. Att vara borta från sina barn har kostat känslor och samvete. Sådant har inget pris och går inte att köpa tillbaka. Att pengar är det som räknas har blivit väldigt tydligt för mig här i Karibien. Dels pga min båtsambo men även för att Karibien är ett väldigt ojämlikt ställe på jorden. Här finns det mycket pengar i form av megayachter och fina hus. Här visas rikedom upp på ett nästan äckligt sätt bredvid den fattigdom som finns på nästan alla öar…

Jag har aldrig varit speciellt stolt över mitt land Sverige. Jag har ifrågasatt saker, tyckt att mycket sköts dåligt och jag som relativt mörk har aldrig riktigt känt mig hemma. Detta har förändrats av denna resa! Tänk så fantastiskt Sverige är. Ett land med en gemensam välfärd som faktiskt ser till alla, inte enbart till de med pengar. Ett land där alla får chansen och där det mesta faktiskt sköts bra om man jämför med många andra länder.

Avslutet var inte planerat från start. Vi hade olika alternativ men inget av dessa blev det verkliga slutet. Mina sista veckor här har varit bland de absolut mest tubulenta veckor i mitt liv. Kanske är det just ett sådant slut ett äventyr ska ha? Fyllt av känslor och sprakande fyrverkerier. Fullt av passion och hetta. Både på gott och ont.

Dessa nio månader har jag känt mer känslor än jag trodde var möjligt. Allt från min första panikångestattack till renaste, varmaste kärlek. Om fem dagar flyger jag hem till mina nära och kära igen. Innan dess fem ensamma dagar till eftertanke. Välbehövliga sådana ❤

Vi är kvar på ankar i Simpson Bay, St Maarten. Ingen av oss känner för att åka iväg, det är lugnt här och ankaret sitter bra. Nästa vecka är det Heineken Regatta vilket innebär massor av båtar och fest, det känns lockande så vi håller oss kvar på första parkett.

Igår hyrde vi en scooter och körde runt hela ön. När vi passerat gränsen till franska sidan åkte vi förbi Oyster Pond där det brukade finnas en stor marina i en vacker lagun. Marinan förstördes, som så mycket annat, av Irma 2017 och kvar av marinan är det bara en massa stolpar i vattnet. Runt hela ön ser man tecken från orkanen vilket är väldigt sorgligt. Det är så tydligt att invånarna inte har råd att reparera och bygga nytt. Det är bara de mer lyxiga hotellen och områdena som står färdiga…

Vi stannade och solade några timmar vid Orient Bay. Fantastisk utsikt och härligt turkost vatten. Denna sida av St Martin är helt klart den finaste men tyvärr inte bra för djupare segelbåtar. Inte egentligen för någon båt när det i princip alltid blåser från öst.

Trevlig dag på scooter, synd att de är så dyra att hyra. Skulle kunna åka till andra sidan fler dagar 🙂

En kul upptäckt i veckan var att en av mina bilder från Atlanten pryder omslaget på kommande Oceanseglaren, tidning från Oceanseglingsklubben. I tidningen kommer det även finnas något som jag skrivit 🥰

Pga mycket vind och att vi lyckades låna en boj blev vi kvar på holländska sidan. Lagunen i Simpson Bay ger ganska bra skydd och vi har inte bråttom någonstans.

I går gjorde vi en utflykt till Marigot på franska sidan. Staden ser trevlig ut och framför allt ser ankringen i viken betydligt mer angenäm ut än här i lagunen. Vi har bestämt oss för att stanna i Simpson Bay tills vinden lagt sig framåt helgen och då segla runt ön till Marigot Bay.

Idag gick vi promenad längs den fantastiska stranden i Simpson Bay bort till Maho Beach , den kända stranden vid landningsbanan. Denna gång var det massor med folk där och ett riktigt After beach party trots lunchtid. Många stora flygplan landade precis över oss och jag lyckades denna gång fånga eventet på video 😂

Vädret är varierande men på bättringsvägen. Idag har vi soligare än på ett par veckor. Skadorna från orkanen Irma märks tydligt även här, det är sorgligt att se hur mycket naturen kan skada när den väl sätter fart…

Den nederländska delen av ön är väldigt populär bland megayachter, det ligger säkert 50 stycken här i lagunens olika marinor. Både motor- och segelyachter i storleken 50 meter långa och uppåt. Eftersom flygplatsen ligger granne med oss lyfter stora Europa-plan rakt över oss vilket är häftigt, turligt nog enbart dagtid.

När man tröttnat på att titta på båtar och flygplan kryllar det av restauranger och turistaffärer runt lagunen och Simpson Bay. Vi har blivit lite bortskämda med vackra vikar, turkost vatten, sköldpaddor och karibiska byar. Den här ön känns hittills inte alls likt Karibien. Väldigt exploaterat och ganska skitigt, inte alls som det Nederländerna vi såg i Europa.

Idag tog vi taxi till huvudstaden Philipsburg, den visade sig om möjligt vara ännu mer ofin än här. Massor med affärer, lyx och billigt blandat i en salig röra. Stranden var inte speciellt inbjudande med många stora lastfartyg ankrade utanför. Efter en lunch på Hard Rock Cafe promenerade vi 6 km tillbaka till jollen. 6 km kan vara en lagom promenad trots stekande sol. Lägger man till att man passerar ett högt berg blir det JOBBIGT. Skönt dock att röra på sig 😄

Jag och Stisse åkte sedan jolle bort till landningsbanan på flygplatsen, den är känd eftersom flygen landar precis efter att ha flugit över en strand. Vi lyckades bara se mindre plan så det blir eventuellt en dagstur dit en annan dag.

Imorgon lämnar vi den nederlänska sidan och seglar upp till öns franska sida. Ryktet säger att den sidan är både billigare och vackrare. Vi hoppas på det 😝😍

Efter att ha gungat färdigt utanför Gustavia tröttnade vi och la oss vid brygga några dagar inne i Gustavia. Det var skönt med brygga men fortfarande hemskt skvalpigt. Helt otroligt att vattnet kan röra sig så mycket, trots en skyddad vik. Vi gissade på att det lilla tidvattnet var orsaken, hemskt jobbigt dock.

Sista dagen i Gustavia hyrde vi scooter och körde runt på precis hela ön. Som MC-åkare var det en fröjd att fara runt utan bil, även om hastigheten inte var speciellt hög. Man ser och känner så mycket mer 😍

Vi avslutade St Bath med en natt i viken Colombier där vi kunde ligga på boj och där det var betydligt lugnare än i Gustavia. Jag hittade en fin trail längs en bergssluttning, den var relativt krävande och jag ville inte gå tillbaka samma väg vilket innebar att jag fick gå en lång och extremt backig väg tillbaka. Den ”lilla” promenaden tog två timmar och jag var helt slut väl tillbaka i Helga 😂

I Colombier var havssköldpaddorna ännu mer närvarande än tidigare, jag stötte även på vanliga sköldpaddor på min ”lilla” promenad. Vad de gjorde uppe på bergen förstod jag inte riktigt.

Igår styrde vi kosan mot nästa ö och land, St Maarten/St Martin. Den lilla ön som är delad av två länder, Nederländerna och Frankrike. Trippen hit var bedrövlig, vädret var det värsta sedan vi kom till Karibien med vindbyar upp till 20 m/s och ösregn. Variationen är dock stor, dvs inget ihållande regn som tur är. Vi väntade in broöppning i Simpson Bay och ankarade precis innan i lagunen. Här är det kass botten och vi vaknade inatt av att ankarlarmet skrek. Efter fler försök gav vi upp och haffade en privat boj för att kunna sova lugnt.

Idag har vi forskat runt lite och att ligga vid brygga här vill man helst slippa, 700 kr per natt är lite väl saftigt. Vi hade tur, killen som äger bojen vi ligger på kom förbi och låter oss ligga här till lördag. Nu kan vi slappna av ett par nätter till 🙂

Tre nätter har vi nu ankrat i viken utanför Gustavia, St Barth. Eller St Barthelemy som ön/landet egentligen heter. Vinden har bara ökat och inatt lät det bokstavligen som att vi skulle flyga iväg västerut. Detta är absolut ingen optimal ankringsplats men vi verkar sitta hårt fast. Viken kryllar av båtar, antagligen för att marinan knappt har några platser för normalstora båtar.

St Barth är känd av två anledningar. Dels är det kändisarnas tillflyktsort, igår kom det en strid ström av små flygplan som vi gissade var de rika och berömda som tog helg. Ön är även känd, åtminstone för oss svenskar, som ön som en gång var en svensk koloni. Knappt 100 år, sista halvan 1700-tal och första halvan 1800-tal, var St Bathelemy svenskt. Fransmännen gav bort ön för att få möjlighet att handla med Göteborg och svenskarna passade på att tjäna lite pengar på gammal hederlig slavhandel. När slavhandeln förbjöds tog det inte lång tid förrän svenskarna gav tillbaka ön till fransmännen.

Som en liten pittoresk detalj har St Bath sparat en del svenska gatunamn, har Tre kronor i sitt vapen och den svenska fanan svajar på kommunhuset men jag har lite svårt att förstå vad syftet med detta är. Vi som svenskar uppmärksammas inte alls, vi får tom betala för att svaja med vårt eget ankare. Sen att svenskkolonin var sena med att avskaffa slavhandeln är kanske inget åtminstone jag vill stoltsera med…

Hur som helst, St Barth är en väldigt prydlig ö. Ren, fina byggnader och städade människor. Pga att vi måste passa Helga från att blåsa bort har vi inte utforskat ön än men förhoppningsvis mojnar vinden innan helgens slut och vi kan ta en dag iland. Jag har åtminstone lyckas fånga en del av huvudorten Gustavia 😊